Awkwardtjejen

Idag hände något pinsamt. Jag vill inte fördjupa mig i det, skammen är fortfarande lite för brännande och färsk men det påminde mig om att det där händer mig så ofta. I mitt huvud är jag alltid välformulerad och klipsk men ibland när jag blir stressad så hasplar jag bara ur mig något. Som jag genast ångrar. Så var det i detta fall och jag bannade mig själv för att jag skulle bete mig så konstigt.

Men när vi ändå är på ämnet så kan jag berätta om något som hände mig för fem år sedan. Det känns som en okej tid att jag ska sluta skämmas och bara skratta. Men just i detta fall skrattade jag åt det ganska fort. Kanske bara inte precis efteråt, usch nej.

Då åkte jag till USA med jobbet och tyckte det var hur spännande som helst. Första gången i Amerika och jag, lilla tvnörden, kände som att jag hade promenerat rakt in i en serie. De sista dagarna spenderade jag själv och till slut satt jag på flygplatsen och skulle hem igen. Det började med ett inrikesflyg på någon timme bara. Vid gaten fick jag syn på en kille. Han var snygg på ett typiskt amerikanskt sätt, vet inte hur jag ska förklara annars. Vi gick på planet och fick platserna mitt emot varandra med bara smala gången mellan. Och vi gjorde en uppenbar ”glo-titta bort”-grej som jag tänkte att han började och som jag nu bara HOPPAS att han började för ibland litar jag inte på mitt (dåvarande) bristande omdöme.

Sen var flygresan över och vi gick av. När jag var på väg till tavlan för att hitta min gate för nästa flyg till Amsterdam så såg jag honom stå där och titta och tänkte genast att DET ÄR ÖDET. Alltså borde kanske ha tänkt på att vi kom från samma flyg, gick i samma riktning och att det inte var alltför långsökt att vi skulle stanna vid den första tavlan för information. Kanske inte ödet. Men helt plötsligt var jag med i en film eller serie. Och jag var en chill, cool tjej som självklart kunde flirta helt casually med en kille på flygplatsen. Why not, liksom? Jag peppade mig själv och bara ”hallå du som är så snabbtänkt, gå bara fram”.

Så jag gick fram, supersjälvsäker och bara ”-Hey, where you heading?”. MÄSTERLIGT tänkte jag, precis lagom avslappnat och coolt liksom. Han svarade vart (jag har glömt) och sedan frågade han vart jag skulle. Men tyvärr hade jag inte övat in mer än den där inledande meningen och jag insåg till min bestörtning att jag inte alls var en mästare på att kallprata…på engelska. Helt plötsligt försvann den där ”du är en cool tjej i en ungdomsfilm-känslan” och det blev smärtsamt uppenbart för mig att jag bara stod framför en kille och rodnade. Glöm fyndig, jag kunde inte ens formulera en mening. Mumlade till slut ”-Amsterdam” och han sa ”-Wow, that’s way cooler than my destination”. I efterhand har jag – och vem som helst hade nog kunnat det – kommit på femtiotusen svar eller femtiotusen sätt att bara på ett icke-psyko sätt försvunna därifrån om jag nu fick tunghäfta. Men åh nej, jag stod kvar.

Jag hade varit i Amsterdam på vägen dit och planet hade blivit försenat så jag blev fast där ett dygn och jag hade tråkiga minnen om staden och i en halvsekund tänkte jag berätta om det . Men med mitt allt sinade självförtroende så fick jag bara fram ett pinsamt mummel som lät någonting som ”…eh…no…I don’t…like”. Svenska brytningen blev förresten extra tydlig och fin. Han tittade på mig frågande så jag började genast rota i väskan som svar. För det gör väl alla mitt i en konversation utan anledning? Fastnaglad vid golvet dessutom men utan förmågan att kunna klämma fram något alls.  Jag halvt rotade, halvt tittade på honom och det var tyst. Och tyst. OCH TYST. Jag höll på att skämmas byxorna av mig för jag hade ju gått fram till honom, inte tvärtom. Kändes som att jag stod där i evigheter och väntade på att det skulle bli bättre, men det blev det inte, bara värre. Mitt sista fantastiska beslut var att istället för att säga något avslutade eller ens ”hejdå”…att bara vända på klacken och gå. Han hörde honom förvånat säga ”-Oh” och då snabbade jag på stegen. Hörde då ”-Well, good luck on your trip!” efter mig och jag började jogga för jag ville därifrån. Inte gick, joggade alltså. Samtidigt som jag lovade mig själv att jag inte skulle prata med en själ till under resten av resan.

Det var pinsamt. Och berättelsen kan inte fullt ut förklara hur det kändes att stå där med röda kinder framför honom. Dessutom allt jag hade behövt göra var att säga ”-I have to go” och sen ja, GÅ. Men det kom jag inte på då förstås.

Det här är bara en historia, jag har värre. Men för att behålla lite självrespekt så får det här bli nog för dagens awkward.

Bilden tyckte jag passade med inlägget. Det är från samma resa (några dagar tidigare bara) när jag satte på självtimern och posade för att jag skulle dricka min första rootbeer. LOL. För det är ju standard.

1

//awkwardtjejen87

Annonser

One comment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s