Stockholm Marathon

I helgen fick jag vassa mina hejarklacks-skillz för min syster Josefin skulle springa Stockholm Marathon. Tidigt i lördags åkte jag, pappa, Josefin och Emelia upp till huvudstaden. En person skulle springa, tre skulle heja på. Jag var helt nöjd med min uppgift för dagen.

*sorry för långt inlägg, det blir så när man ska skryta om sin fantastiska syster.

//This weekend I got to sharpen my cheerleading-skillz because my sister Josefin ran the Stockholm Marathon. On Saturday me, dad, Josefin and Emelia went to the capital for the day. One of us was there to run, the other three to cheer. I was more than happy with my task for the day. //

mar2

Vi är framme! Var redan då glad att jag följde med för vi hade väldigt kul under resan dit. Kan ha varit extra kul för att förra gången jag åkte på roadtrip så var Sam med. Nu var han inte det och frihetskänslan var härlig.

//Just when we arrived. I was already glad that I went because the carride there was hilarious. Extra nice because Sam stayed home and the feeling of total freedom was thrilling. //

mar1

Josefin ska starta om 1,5h och laddar upp med lite vatten. Jag och Emelia gick och viskade när hon inte hörde (eller det kanske hon gjorde) att vi hellre hade dött än byta plats med henne just då, haha.

//Josefin 1,5 h before start. Me and Emelia agreed that we’d both rather die than switch places with her at that moment, haha//

mar3

Detta blev tredje gången hon sprang Stockholm Maraton, vilken tjej alltså. // This is the third time she’s running this marathon. 

mar4mar5

Snygg och fräsch springtjej! //Our pretty champion.

mar6mar7

Medan pappa var upptagen med instagram så lekte Emelia med hans kamerapinne. Det roliga är på andra bilden där Josefin kände sig mer än lite orolig över att bli smockad i ansiktet när Emelia började med sina ”helikopter-vyer”. Pappa reagerade inte som ni ser. ;)

//While dad was busy with instagram Emelia played with his camera. I thought it was pretty amusing how Josefin was so worried about getting smacked in the face when Emelia started with her ”helicopter view”. No reaction from dad as you can see. ;) //

mar9mar24

Sen gick startskottet! Här svischar Josefin förbi. //Then it was time to start! Here’s Josefin swishing by us. 

mar11mar12

Och medan hon sprang sin första mil gick jag, pappa och Emelia på lunch. Vi åt supergod pizza och njöt av att vi kunde sitta och softa.

//And while she was running me, dad and Emelia had lunch. It was a really delicious pizza and we enjoyed chilling.//

mar13

Sen letade vi upp Josefin. Här har hon sprungit två mil och är fortfarande på glatt humör.

//Then we went to find Josefin. Here she is at two (swedish) miles and is still in a great mood.//

mar14

Sen började det ösregna. Vi tyckte synd om alla som sprang och speciellt folk i kostymer. Som Gorillamannen här! Men han hade en väldigt cool dräkt och vi kände lite som vi hejade på honom med för vi såg honom vid varje ställe vi letade upp Josefin och vi såg honom även gå i mål.

//Then the rain started pouring down and we felt bad for all the runners and especially the ones in costumes. Like this Gorillaman! He had a really cool costume though and we felt like we were cheering him on as well because we saw him everytime we went to look for Josefin…and we also saw him finish. //

mar16

Jag hade med mig en liten stol och de må ha skrattat åt mig när jag tog upp den och ja, den fick mig att se ut som jag satt på toa MEN det var så skönt att kunna sitta ner! En läxa jag lärt mig från andra gånger…Josefin har sprungit en hel del lopp. Andra i familjen med (men mest Josefin).

//I brought a little stool and they might have laughed at me when I showed it to them and yes, it made me look like I was sitting on a toilet BUT it was so nice to sit down! It’s something I’ve learned from other times…Josefin has run quite a few races. //

mar17

JOSEFIN! Efter tre mil och dyngsur av regnet. Men fortfarande glad som ni ser. :)

//JOSEFIN! After three swedish miles and totally soaked by the rain. But still smiling as you can see. //

mar18

Vår syster Johanna ÄLSKAR att kolla på Biggest Loser och hon fick reda på att en deltagare (Patrik Fernström) skulle springa så hon ringde och terrade oss för att få en bild. Vi hade redan stått i över en timme och väntat på Josse men trots det stod vi kvar i ösregnet och väntade 40 minuter till på att han skulle komma förbi. Ja, vår systerkärlek är stark. Här är bilden, Johanna. ;)

//Our sister Johanna LOVES Biggest Loser Sweden and when she found out that a contestant was gonna run she called and terrorized us to take a picture for her. At that point we had already stood for over and hour to wait for Josefin but we still waited for another 40 minutes in the pouring rain until he came by. Yes, our sisterly love is that strong. //

mar19 mar20

Sen blev Josefin en FINISHER! Jag ångrade så att jag inte tog med kameran till läktaren där vi såg alla gå i mål för det var ju först då som jag verkligen såg det fina med loppet. Jag är inte en löpartjej, jag och Emelia såg under dagen allas plågade ansikten tänkte bara ”-varför gör man såhär mot sig själv?”. Men när vi stod där och såg segerropen och glädjetårarna så blev det väldigt mäktigt. Jag som kan bli så blödig började gråta förstås. Tårarna rann ner för kinderna och jag tänkte bara på hur duktiga alla var. Och när Josefins små rosa shorts sprang in på arenan så kände jag mig mer än megastolt. Finisher!

//Then Josefin was a FINISHER! I really regretted not bringing my camera to the stadium where all of them finished because it was at that moment that I really saw the beauty with the race. During the day me and Emelia saw those tortured faces and only thought ”-why would you do this to yourself?”. But standing there witnessing the tears of joy and the hands in the air it all felt so powerful. I’m so emotional and started crying of course. So when Josefins little pink shorts entered the arena I felt more than megaproud. Finisher! //

mar21mar25

När man är klar måste man ju posa för segerbilder. Jag tyckte hon såg väldigt pigg och fräsch ut med tanke på att hon just sprungit över 4 mil. Så duktig. Kan inte säga det nog!

//Obligatory ”i just ran a marathon”-photos. I thought she looked very happy and fresh considering she just ran all those miles. She’s such a champ. Can’t say it enough! //

mar23

Nej….jag sprang inte. Men jag fick låna medaljen och låtsas för några sekunder. Det kändes bra! Kanske i framtiden någon gång. ;)

//No…I didn’t run. But I got to borrow her medal and pretend for a few seconds. It felt great! So maybe in the future some time. ;) //

Annonser

5 comments

  1. roligt inlägg! Josse är grym och det var en mycket lyckad dag! speciellt bilresan hem med vår lilla lek haha….

  2. Duktig hon är alltså…. hade aldrig utsatt mig för det där. roligt med så många bilder!! önskar jag kunde fått barnvakt också så jag kunde följt med

  3. Otroligt kul inlägg. TACK för alla offer för min bild :). Stolt över Josse. Nästa år hejar jag med och om tio år springer vi allihop ;)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s